Bytt blog adress

http://undertecknamn.blogspot.com är det som gäller från och med nu.

Från vilken serie?

Erövra Gramsci - En studiecirkel

Antonio Gramsci (1891-1937) är en av vänsterns och arbetarrörelsens mest inflytelserika intellektuella. Vid sidan om Marx den kanske mest omdiskuterade. Samtidigt är han i ropet som aldrig förr med nyutkomna böcker och artiklar i Sverige och utomlands. Hans fängelseanteckningar från tiden i fascistisk internering utgör en svårtolkad kunskapsbas och meningarna går isär – vad menade Gramsi med exempelvis hegemonibegreppet? I denna studiecirkel samlas vi som vill erövra Gramsci för egen del, utan färdiga svar. Vi kommer att diskutera och försöka analysera originaltexter men också sammanfattningar och tolkningar. Målet är att tillsammans ta fram en kortfattad introduktion till Gramsci på svenska.

Tisdagar 19.00, 10 träffar, 30 timmar, var? ABF-Stockholm
Cirkeln startar i mars
Kontakta ABF-Stockholm om ni är intresserade av att medverka!
http://www.abfstockholm.se/


Läs även Åsa Linderborgs slående recension av Anders Ehnmarks bok
EN STAD I LJUS - Antonio Gramscis slutsatser http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,636036,00.html

Castro, Kubas andlige ledare!

Fidel Castro är en fascinerande person med ännu mer fascinerande personkult både på och utanför Kuba. I den första intervjufilmen "Commandante" av Oliver Stone så berättar han öppenhjärtat om livet som högsta hönset och vi får se den skäggbeklädde kubanen springa ett par laps kring presidentpalatset i sina splitternya Nike Airs på ett sätt som skulle få vilken pk-hetsande ungvänstrare som helst att skruva huvet ett par varv i ren förtvivlan.Men denna nya film "Looking for Fidel" innehåller, förutom en glad 70åring i sina bästa år, ett par scener där man som kubavän kanske får se mer än vad man önskat se t.ex.

- En kafkaotisk intervju med flygplanskapare i väntan på något som mest liknar en skenrättegång.
- En Castro som tillkännager sig som Kubas andlige ledare snarare än statschef (shit pomesfritt!)
- En Castro som helt upphört att vara kommunist och istället insett sin roll som Kubas realpolitiker numero uno.

Men till de intressantare delarna hör då Castro berättar mer öppenhjärtat om hur i skuggan av USA:s invasion av Irak den kubanska statsapparaten kände sig tvungna att ta till hårdare tag mot oppositionella grupperingar, då dessa uppenbart sponsrades av exilkubaner med samma mål som Bushadministrationen, som just passade på att tillsätta Caleb Mcarry som samordnare för Kubas övergång till Kapitalism. (se lydstat, förtryck och massvält)

Vad är möjligt under dessa omständigheter?
Sedan Sovjetblockets kollaps så ska man inte förneka att det blivit svårare att vara kuban, då den massiva USA-blockaden idag förhindrar alla former av fördjupningar i demokratin som skulle krävas för att bygga en stabil välfärd på Kuba. För det är det Castro vill, men på sina villkor. När Stone talar med Castro så beskriver han stolt allt som Kuba har: sjukvård, arbete och skola för alla. Men när man kommer in på dom lite mörka delarna som frågor som rör dom fängslade samvetsfångarna så blir svaret ofta väldigt kort; -Men titta på USA! Gör dom inte samma sak på Guantanamo! Men det här är inget som en frihetsivrande nyliberal skulle svälja med hull och hår. So lets cut the crap and get straigh down to bizniz!

Tillåt mig att vara öppenhjärtad
Jag måste säga att min syn på det här är att det är rent ut sagt är skit!Men jag förstår varför, och jag hoppas på att de senaste årens vänstervåg i Latinamerika med Venezuelas president Chavez, Braziliens Lula och det senaste tillskottet Bolivias nytillträdde president Morales kan bli svaret på Kubas demokratiproblem. Att Venezuelas olja och Bolivias gas med hjälp av Kubas armé av läkare och doktorer kan bli det som blir en början på vad frihetskämparna Jose Martin och Simon Bolivar en gång såg som sin gemensamma dröm om ett enat Latinamerika, för att tillsist förverkliga min egen dröm om en gemensam kamp för en enad socialistisk kontinent.

Kort sagt, se filmen och skaffa en egen jävla åsikt för en gångs skull!

Världens ögon ska riktas mot Palestina

(tal hållet 8 juni med anledning av Bojkotta Israel Kampanjen)

Vems blickar ska riktas mot Palestina?

- Jo Era, våra, allas!
Vilkas blickar blundar, tittar bort från Palestina?
Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm
verkar inte gilla det här med att världens ögon
"medierna utsätter oss alla för en kollektiv masspsykos”.

Han säger nåt som vi alla vet,
– Nämligen att alla Israeler inte är
”Skurkar, förtryckare och närmast besatta
av att förtrycka det palestinska folket”.
Det har jag, det har du, det har vi alla förstått!
Men någonting vi alla däremot inte
vet är på vems villkor Israel Står och faller!

Jag arrangerade tillsammans med ISM (international solidarity movement) och RKU (revolutionär kommunistisk ungdom) en Solidaritetskväll för Palestina i april månad i år. Dess syfte var att uppmärksamma Israel/Palestina konflikten.
Vi hade bjudit in hela Uppsala för att lyssna till våra föreläsare
som med välgrundad kritik skulle tala om konflikten ur ett brett spektrum.

-200 personer kom för att lyssna till Maj Grietz från ISM.
Höra henne tala om konfliktens historiska bakgrund.
Om hur sionismen styr, både till höger och vänster i Israel.
Och berätta om hur Israeliska barn i skolan lär sig
att det är naturligt att förtrycka Palestinier och se dem som mindre värda.

-200 personer kom för att lyssna till Dror Feiler,
Konstnären, fredsaktivisten och den Israeliske vapenvägraren som har fått mottaga åtskilliga anklagelser för att vara en själv hatande jude, en antisemit. Och som haft den stora äran att få sitt konstverk ”Snövit och sanningens vansinne” förstört av den Israeliska ambassadören.
Han belyste sina 30 minuter med att tala om skillnaden, mellan anti-semitism och anti-sionismen.

– 200 personer fick se en Andreas Malm från ISM med pricksäkerhet placera Palestinakonflikten i ett globalt sammanhang. Han tog upp hur Israel fungerar som ett knogjärn i handen på USA imperialismen.

– 200 personer fick slutligen höra det ni nu ska få höra!
Om hur vi sätter stopp för det Israeliska förtrycket av Palestinier.

Jo genom att Staten Israel ska få känna av oss.
Jag, du , vi vanliga människor i västvärlden genom ekonomiska sanktioner, medveten bojkott och genom att tvinga våra regeringar att sätta press på staten Israel ska lyckas att uppnå det vi alla vill, nämligen ett fritt och demokratiskt Palestina!

Så fram till dess

Ha en riktigt God jul, Men glöm inte!
Inga israelska produkter på julbordet i år heller!

Lägg ner skattebetalarnas förening!

Skattebetalarnas förening är en s.k. partipolitiskt obunden organisation som grundades 1921 med målet att hålla beskattningen så låg som möjligt. Den anti-rasistiska tidningen Expo avslöjade tidigare i år att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna planerade att ”kuppa” in sina medlemmar till betydande poster i SF styrelse. Med målet ”att förvandla SF till ett nyttigt medel för vår kamp”.
När kuppförsöket misslyckades gick Robert Gidehag, vd för Skattebetalarna ut i media och förklarade – Vi känner oss lättade. Detta visade att den här typen av värderingar inte hör hemma i vår förening.

Men när skattebetalarna 10 maj demonstrerade på Mynttorget i Stockholm mot de för höga fastighetsskatterna fanns där folk med plakat som löd;
”Persson, lägg korten på bordet! Vad kostar invandringen? ”. Samt plakat som
(Inspirerade av SVT’s Uppdrag gransknings senaste hetskampanj mot socialbidragstagare) antydde att ”vi” måste sluta ge pengar till dem som är ”låtsassjuka” på vår bekostnad.
I demonstrationståget kunde man även se nazister dela ut propaganda helt obehindrat.

Mitt förslag till Skattebetalarnas förening blir därför att lägga ner verksamheten nu när de ser vilka icke önskvärda element som högerpolitik lockar till sig.

Dokusåpan som skräpkulturens högsta stadium

Vita huset (the west wing)
en populär amerikansk tv serie, sände en gång ett program där frågan om kvinnors rätt till fri abort togs upp. Då frågan lyfts fram och tillbaka och övervägts av självaste Martin Sheen, som spelar presidenten, så skulle det bli ett domslut i frågan. Men i manuset stod det redan klart vad som var rätt och vad som var fel och tydligt var att kvinnor inte fick rätt att bestämma den här gången.

För de frikyrkliga grupperna i USA och deras ”välj livet” lobby, kom det här bokstavligen som en skänk från ovan. Det gjorde att dem fick en skjuts framåt och att trycket ökade ytterliggare på de många abortkliniker som länge varit tvungna att jobba under press i de stater i USA som stod på randen att förbjuda abort.

Från lobbyisthåll kunde man höra, att ville man påverka samhället så skulle man inte gå till politiker, utan gå raka vägen till manusförfattarna som skriver för film och television. Och därigenom påverka makthavarna för att på så sätt påverka folk att gå i rätt riktning.

Därför överraskades jag inte då jag öppnade tidningen för ett par dagar sedan och fann detta: ”Toppkandidaterna, ett tävlingsprogram där unga människor, i åldern 18 och 25 år, ska driva opinion för sin ide om en samhällsförändring där du ska mobilisera stöd för dina åsikter genom att vara trovärdig, engagerad och alltmer kunnig. Detta är helt enkelt en TV-serie om vem som kan bli framtidens politiker. Precis som när Sverige går till val nästa år är det landets invånare, Sveriges TV-tittare, som till slut avgör vem som vinner.”

Självklart finns en catch: Förutom att du ska vara diskussionslysten, bra på att uttrycka dig ska dina åsikter vara grundade i ”demokratiska principer”. Men som vi alla vet med dagens snäva demokratibegrepp innebär det här att alla former av anti-kapitalism bannlyses från tv-rutan. Du får inte heller vara medlem i ett politiskt parti.

Det här förklarar Nicke Johansson från Meter film och television, produktionsbolaget bakom tittarsuccén Big Brother, med att: ”det ska ju inte se ut som om SVT gynnar något politiskt alternativ”. Där emot är du välkommen om du är ifrån en ideell förening eller ett nätverk. Det här öppnar upp marknaden för en viss typ av aktivist. Vad sägs om dreadlock miljömuppen från Djurens rätt? Eller tjejen från elevrådsorganisationen som bara vill ”allas bästa” Eller varför inte den unge backslickbratten från Skattebetalarnas ungdomsförbund( OBS!, om det inte finns så kommer det säkert snart att dyka upp ett), dem kan alla känna sig väldigt varmt välkomna!

Det här kan ses som ett led i den individualiseringsprocess som pågår överallt i vårt samhälle. Där vi bara uppmanas till att ta en aktiv del av politiken var fjärde år, då vi går och röstar på det minst sämsta alternativet. Vad händer då politiken uttöms på all ideologi? Och morgondagens politiker fostras i tv? Redan idag så tvingas politiker gå medieträning för att veta vad dom kan, inte kan säga i media. Då vem som helst kan vinklas till att bli vad som helst, är det inte vi i tv-sofforna som bestämmer utan den ansvarige utgivaren för programmet, och slutgiltigen ägaren. Så mycket för Svt’s slogan, fri television.

Kortsagt det här programmet kommer inte att innehålla någon relevant systemkritik utan bli ett ”dokusåpan som skräpunderhållningens högsta stadium”

Ps. Är det inte dags att vi vänsteraktivister börjar ta media på större allvar och börjar skriva våra egna nyheter och supporta det lilla urval av vänstertidningar som finns. För som vi alla vet, revolutionen kommer inte att sändas i tv den här gången heller. Ds

Med Vänster öra vänt mot kameran

“Why do I need I.D. to get I.D.?
(I don't know, beats me... beats me)
If I had I.D. I wouldn't need I.D.”

Frågade rapparen Mos Def på låten Questions sin kollega Common (sense)

Ord som jag idag fick anledning att reflektera över.

Jag som den medelsvensson-wannaben jag är, skulle ner till Uppsalas nya nöjesfält, polishuset. Ett bygge som inte direkt smälter in i omgivningen. Det är nämligen så nära Uppsala kommer att ha sin egen skyskrapa, Detta är extra upprörande med tanke på att Uppsala kommun i många år haft en policy att inte bygga höga hus som skulle kunna skära sig mot rosa slottet eller den enorma domkyrkan. Nu har dom kovänt och nu står den gråa betongklumpen där som en påminnelse om vad som komma skall. Hur som helst. Jag släpade mig in i denna byggnad för att kunna ansöka om ett pass. Inte för att jag egentligen behöver ett, eftersom jag inte kommer ha råd att åka utomlands de två åren jag har framför mig, ung och arbetslös som jag är. Men ett pass kan vara bra att ha om man inte vill ge dörrvakterna en bra anledning att avisa en vid dörren.

Återigen, hursomhelst! Jag gick in, drog mitt strå i stacken, det visade sig att jag skulle få vänta 20 nummer, dvs. cirkus en timma. Som tur var hade jag tagit med mig min cd-spelare och kunde få tiden att gå fortare med hjälp av Rage Against The Machine i hörlurarna, självklart utan att störa någon i min omgivning, bör tilläggas. Efter att ha lyssnat på låten ”bulls on parade” kanske för tredje gången så var det äntligen näste man till ratningen, som det senare skulle visa sig. För jag hade förstås inte tagit med min mor till polisstationen. Jag tänkte i min enfald att det skulle räcka med att ta med mitt gamla, visserligen utgångna, pass från när jag var sexton år. Men för säkerhetsskull även tagit med mig mitt personbevis, samt fyra stycken propra foton på mig sittandes med mitt vänstra öra mot kameran båda ögonen synliga och blicken riktad mot kamerans lins med ett läskigt neutralt ansiktsuttryck. Jag såg helt enkelt ut som vem som helst.

Jag må vara 21 år och säkert mycket mer kunnig i Europas nya grundlagar än hon i kassan framför mig. Men det spelar ingen som helst roll. Jag får stå mitt kast, nästa gång tar jag med min temperamentfulla latinamerikanska mamma och se om hon kan sätta lite eld i brallorna på allas vår älskade byråkrat Sverige. Men ta mig inte fel nu för jag lovar det skulle kunna vara mycket värre. Som min vän Pasqualino så vackert uttryckte det:
”Hur många nyliberaler krävs för att skruva i en glödlampa? Ingen.
- Om staten ger fan i att lägga sig i så skruvas glödlampan i av sig själv.”

Och polisen gjorde nog rätt den här gången, Ty jag skulle ge bort mitt pass till första bästa immigrant som behöver giltig legitimation av en bra mycket bättre anledning än mig och som kämpar sig fram för att få ett tillfälligt visum och slippa utvisas till en osäker framtid i någon av världens värre regimer där om man, om man uttrycker systemkritik eller som journalist motsätter sig polismakten kan hamna i en jäkla massa problem.